Apotin

Fy!! Fy för livet... De finns ingen rättvisa, hur många gånger jag än ställer frågan VARFÖR?! så får jag inget svar. Vad har jag gjort för ont som tvingas mista min livskamrat så tidigt? Min siamesiska tvilling, för de var ju så vi levde jag och Apotin, vi satt ju nästan alltid ihop!!! Hur ska jag komma vidare när tårarna aldrig vill ge sig. Vad jag än gör fattas han vid min sida, jag har svårt att äta för ingen får min sista tugga. Jag har svårt att sova för ingen trängs i min säng. Jag vill knappt duscha eller bada för ingen tittar in mellan drapperi och vill vara med. Jag vill inte gå ut för ingen krafsar på dörren och vill med ut. Jag vill inte gå in för ingen möter mig med en glad viftade svans där inne. Jag vill inte vara i stalle och fixa för ingen sitter där med mig i porten. Tur nog så har jag hästarna! Även om jag tycker de är lite jobbigt just nu så måste dom skötas på bästa vis, jag kan inte svika dom för att jag mår dåligt. Har jag inte haft dom törs jag inte ens tänka på vad som skulle hänt! Tur är väl att dom fäller päls oxå, annars har dom nog varit hårlösa som jag nött på dom den här veckan. Men jag blickar framåt, tids nog kommer jag att hantera de här oxå! Jag har så oändligt med fina minnen av Apotin, när jag tänker på dom och hans liv kan jag ändå glädjas åt allt som varit. Å för Apotins skull kan jag oxå känna att han dog på topp, på ett ställe där han trivdes så bra, i min famn, hemma och framför allt snabbt... De känns ändå ganska bra även om de blev så tidig... Idag har jag varit till ljusdal med Lena, en resa jag tror vi båda kommer minnas länge =) De blir ju inte alltid som man tänkt sig men de mesta löser sig på ett eller annat vis. I morgon ska jag nog pröva sätta vagn på Bianca, jag borde ju faktiskt stå som ägare till henne nu vilken dag som hellst tycker jag, om inte stamboken har semester förstås! Jo, länsstyrelen ringde här om dagen ang mina ritningar oxå :) de var några små detaljer att prata om som måste fixas vid bygge, men de var bara till att bygga!! De ni =)