Apotin

Apotin....
Finner inga ord....
Känns ibland som jag inte träffat dig på många många år...
I nästa stund känns de som de var igår....

Fick ett gulligt sms idag av en kvinna som verkligen förstår vad jag gick igenom för exakt ett år sen...
En som verkligen precis som jag ser hunden som en fullvärdig familjemedlem...
En liten tanke en sån här dag betyder och känns otroligt bra....

Fy fan rent ut sagt....
För exakt ett år sedan, 8.e april 2010...
Promenaden då Apotin säcka ihop...

Minns de som igår, kommer alltid minnas i minsta detalj vad som hände den dagen!
De har inte gått en ända dag utan att jag tänkt på Apotin...
Men minns även lättnaden att lämna Falun med en någolunda pigg hund....
Många beslut tar man i sitt liv, jag tog den dagen de klokaste beslutet någonsin, att sjukskriva mig från jobbet och vara hemma hela helgen med Apotin!!
Med facit i hand har jag inte kunna leva med mig själv om jag missat en enda timme av den helgen, sista helgen i Apotins liv....

Nu, fortfarande ett år efter har jag inte acceptera de som hände, kommer nog heller aldrig göra de, för Jag såg eller ser ingen mening alls med de...
Sorgen finns fortfarande kvar och maler varje dag, dock kan jag hantera de bättre nu...
Hoppas du har de bra älskade Apotin, var du än är! EN dag kommer de käraste återseendet att ske, men tills dess får vi hålla ut... puss & kram hjärtevännen....

Ja Apotin lille, idag är det din födelsedag...
Den kommer att firas med mormor som oxå fyller år idag..
Du fattas oss så enormt här hemma...
Tänk vad du skulle ha älskat lilla Atlas om du träffat han...
Jag kan se framför mig hur du kastar dig på rygg och leker med honom på ditt snälla sätt...

Texten som kommer här nedanför är tillägnad åt Apotin...
Dessutom skall låten även spelas på min egna begravning då jag tycker de är den vackraste låt jag hört.



Där du är....

När jag miste dig blev allting svart och en saknad som jag aldirg känt fick mig tro att mitt hjärta skulle brista, men ur sorg och tårar kom en kraft som en gåva från en högre makt, å jag lärde mig ta dagen som den kom...

Hur blir jag stark att leva fri när jag ser en dag då de blir vi, fast jag vet att du är borta nu för alltid...

Men dom dagar som jag fick med dig lever kvar här djupt innom mig, å jag undrar hur du har de där du är...

Hur blir jag stark att leva fri när jag ser en dag då de blir vi, fast jag vet att du är borta nu för alltid...

Men i drömmarna finns du hos mig å du viskar jag älskar dig, å vi vet att vi snart får va tillsammans....

För dom dagar som jag fick med dig lever kvar här djupt innom mig å jag undrar hur du har de där du är...
För dom dagar som jag fick med dig lever kvar här djupt innom mig å jag undrar hur du har de där du är...


Så stort GRATTIS APOTIN var du än är...
Pusss & kram mattes älskade vän...

 
JAG ÄLSKAR DIG APOTIN!!!

Ja skåpet talar nog en hel del om vilka resor vi varit med om, vissa minns jag mer än andra. Hur började de då?? Jo i söderhamn dagen då Apotin fyllde 4 månader, klart jag blev Taggad när han "vann" och kom 2.a i grupp, och avslutades med svensk utställnings champion dagen då Apotin fyllde 3 år! På hemma plan dessutom =) De var ju inte hans grejj de där att springa runt, ofta i värmen, den dag du blir champion ska du slippa lova jag, å de höll jag naturligtvis även om utlandet locka med mer Titalar... Stora sthlm är en resa värd att nämna, oplogad väg ända långt söder om uppsala, där fick han sin andra och sista 2.a i kvalité. Enda som var pigg efter den resan var Apotin som sovit i 70 mil, själv var jag helt slut! Sundsvall ska väl nämnas oxå, Apotin tyckte inte alls om nordichallen så där valde jag att inte ställa trots att vi var på plats och anmäld, jag fick vackert stå utanför ringen och kolla på :( sen när vi skulle hem hade bilen gått sönder, Tändningslåset hade gått i baklås! Österbybruk och första cert:et var oxå speciellt, vilken fantastisk miljö! Å championatet på hemma plan glöms nog aldrig. 88:an blue i falun efter avesta satt fint. Att besöka specialen i norberg minns oxå. 2 utställningar åkte vi tyvärr hem utan att ta med rosetter, men följande rosetter finns i samlingen. 15 st 1.a priser. 2 st 2.a. 2 HP. 6 BIR!!! BIS 3.a. BIG 2.a. 3 st CERT!! CACIB, CAC, Reserv CACIB. 1 st Lovande. Å så CHAMPIONATET då så klart!!! En väldig bedrift av oss tycker jag nu i efterhand. Apotin var ju trots allt inte "den valp som var ämnad" till utställning å jag den matte som inte skulle ställa, men den enda i kullen som fick championatet =) en liten fula ankungen historia där faktiskt... Lite andra heders priser har de oxå blivit, någon kl, ljusstake, minnesblock att hänga på väggen mm. Kan man vara annat än mallig och stolt över denna korta karriär??! Nä =) överlycklig att jag fått upplevt den med Apotin...

Ja... De hade nu gått 34 timmar sedan Apotin lämnade mig, jag hade fått 2 nätter tätt tätt intill min älskade vän. Mamma och Lena hade kommit och tagit farväl på tisdagen. De var inte långa stunder jag lät han ligga själv, jag kunde inte släppa taget! Jag höll om han mest hela tiden. Men de var nu dax att lägga han i kistan och bege sig till krematoriet för att på ett värdigt sätt ta de sista avskedet. Resan gick bra. Väl framme på plats kom Jörgen och mötte upp innan vi ens kommit ur bilen. Vi fick ett otroligt bra och proffsigt bemötande, bästa tänkbara man kan få!! Vi hjälptes alla till att bära in Apotin, sen blev de några pussar och kel, Jörgen sa att vi kan ordna med de praktiska så kunde vi ta de sista farvälet sen om vi ville. Vi gick till kontoret och valde urna och bricka med namn, födelsedatum och dödsdatum. Jag valde en som gick i begie och rött, den färg som mest likna Apotin. Jag ville veta exakt allt! Hur de gick till, vad som händer, tid, ja precis allt! Sen gick vi till Apotin för sista gången, vi bestämde att mitt å Apotins täcke från sängen samt filten skulle få följa med honom hela vägen. Sista pussarna och smeket var nu gjort. Kl var nog runt 08.50. Farväl Apotin!! 11.30 bestämde vi att vi skulle hämta honom igen. Då vi kom gick jag och Jörgen in på kontoret, där hade han gjort de så fint! I ett halv mörkt hörn stod ett litet fint bord, på bordet stod urnan med Apotin, breve stod en stor stenlykta med ett brinnande ljus... De var så otroligt fint och väl ordnat så tårarna gick ju inte att stoppa nu heller... När jag fick urnan var den het, riktigt het! Jag hade den mellan bena hela vägen hem, där som jag vet att Apotin alltid har trivats och mått som bäst... Vid 16.00 tiden börja även urnan kallna... Även denna natt har varit otroligt tuff! Men till slut tog jag med Apotin och gick till sängen. Lika bra om jag någonsin ska kunna sova där igen. Tack till Jörgen och Lena som hjälpte mig igenom detta....

Ja de här är det absolut sista kortet någonsin på Apotin. Det är taget kl 06.11 på morgonen den 14.e april 2010... Han är nu lagd i sin kista och väntar på våran sista gemensamma resa genom livet, avslutet... Det sista farvälet...

Ja de här kortet togs kl 18.40 den 12.e april 2010... Här har Apotin drygt 2 timmar kvar i livet, helt ovetande om vad som komma skall... De var hans favorit plats, så nära mamma de bara gick att komma... Tänk om jag vetat då att de här skulle bli det sista kortet... Då har jag förmodligen inte legat och myst så... Hade jag veta hade jag åkt till falun och förhindra de som skedde... De var frågan om minuter när de väl hände, så förmodligen hade ingen ändå kunnat rädda livet på honom, vare sig han varit hemma, på djursjukhus eller någon annan stans...

Ja i morgon är de tisdag och dax för återbesök... NERVÖST är bara förnamnet! Med tanke på veterinären sa i torsdags så såg de ju inte nå vidare ut med tanke på åldern, men att de fanns behandling att ge, tömma som vi gjorde då kunde dom göra en gång till för att stabilisera läge och ev riskera att göra en op och helt enkelt ta bort hjärtsäcken, men de var väldigt hög risk att söva honom var han noga med att tala om! De förstår jag ju så klart själv :( Narkos innebär alltid en risk, å med ett hjärta som inte är bra är de en enormt stor risk! De fanns ju olika orsaker till att de brustit, men enligt veterinären var de med all sannolikhet canser, 99.9% säker var han eftersom Apotin är gammal, å då fanns inget att göra, Trött på höra hur gammal han är, han blir 8 i sommar, ja vist! Men man måste väl se till allmäntillstånd och kondition på djuret oxå. De tog inte ens ett blodprov på honom ju, hoppas dom kollat på vätskan de sög ur hjärtat och gjort analys på de. Om de nu var canser bruka de vara små oftast så de inte kunde se på ultraljud sa han, för där syntes inget! Om dom nu ser på svaret att de var canser lär man väl omöjligt kunna få veta om de var en eller om de finns mer kvar, de tycker jag låter konstigt! Min förhoppning är att inget mer blod kommit ut i säcken och att Apotin får fortsätta med sin medicin och inget mer behöver göras! Men sån tur kan jag väl bara drömma om. Hur är då tillståndet med Apotin nu då?? Han är uttråkad, pigg och allert, vill ut och gå som han absolut inte fick göra! Han äter, visar ingen smärta, är hur lugn som hellst, fullt rörlig åt alla håll, svår att hålla still. Jag har en hel del frågor till veterinären i morgon, även till damen på ul... De jag lyckats läsa mig till på x antal sidor på internet så finns de fler orsaker än canser att de blir så här, även att vissa raser är mer utsatt för de, å dit hör inte Bullmastiff!! Vissa av dessa hundar hittar de aldrig orsak på heller men dom blir frisk...

Igår när jag var ut och gick med Apotin tog vi en härlig promenad i en snö fri skog!
När vi sedan vände hem och nästan kommit till huset bara ramla Apotin ihop!
Han börja snurra med skallen i cirklar, ögonen snurra och han sluta andas.
Jag var helt säker att nu dör han...
Men så kom han igång igen.
PANIK!!
Ingen telefon med mig, Apotin kunde inte vare sig resa sig eller röra sig.
Jag lyfte upp han men benen bar honom inte...
Jag släpa han ut i diket så jag kunde sätta fast han i ett träd.
Sprang allt jag kunde hem, ramla ut för slänten och skynda vidare, kom hem, hittar först inte nyckeln!
Sen in, slet tag i tel och ringde tomas, in i bilen och iväg till Apotin.

Bara hoppas han inte dött när han var själv!
Nej då han levde men var illa däran.
Ringde veterinären, fick olika förslag på vad som kunde ha hänt.
Avvakt en timme.
Efter 30 min ringde jag falun, lät som ep anfall tyckte dom, avvakta en timme till.
Under tiden var Apotin orolig, försökte gå men bara ramla ihop, flåsa och mådde dåligt.
Nej nu fick de vara nog!
Ringde falun igen, sa att jag ville in för jag trodde inte de var ep anfall.

Väl i falun undersökte vet honom och sa att allt tydde på hjärtat, han hade bara puls bak ibland och hjärtat rusa ibland, slog normalt ibland och slog inte alls ibland.
Vidare till ul, där såg dom att något på hjärtat brustit och att blodet rann ut i hjärtsäcken, avlivning eller tömning var alternativet!
Töm sa jag!
Så 2 stora kanyler rätt in i hjärta i vaket tillstånd blev de, sen kunde han stå på direkten som tur var..
Han får nu medicin fram till tisdag då de blir ul igen för att se om de fortfarande blöder eller om de stannat upp. Tyvärr ser de inte alls bra ut enligt prognosen, men de fanns en chans så jag måste ta den!
Just nu bara sover han mest, väldigt tagen av gårdagen, men han verkar inte ha ont som tur är!!
Samtidigt som jag vill de ska bli tisdag och fick höra att de blivit bättre så vill jag inte de ska bli tisdag uti fall jag måste ta de hemskaste beslutet i mitt liv...